SOM TICS

vi skulle aldrig natten inunder
en av de första klara dagarna
vi skulle låta ett annanstans
hänga av sig
som en torr öppen plats
mot vår hud
vi skulle lära oss
att som de första klara dagarna
hölja oss
i detta kittlande slarviga
alla
nu

- Ulf Karl Olov Nilsson, ur Under det som inte förgår (1992)

Mina barn är döda.

Nej. Det är du som är död. Du och din man. Det ni hade är dött. Barnets födelse är föräldrarnas död.

Upprepningstvången är min död. Vad är den här formen av arbete?

Upprepningstvång.

Det avslöjar dess vilja till död.

Vems död?

Arbetarens och naturens.

- Johan Jönson, ur Karma inertia (2002)

Nu har jag också läst SvBs vårboksnummer. Ur det skrev jag ner ett tjugotal titlar som jag har direkt avsikt att läsa när de kommer ut. Därtill kommer antagligen några böcker som jag av någon anledning missade i min genombläddring, och så ännu fler böcker som jag ändå kommer att kolla upp när de faktiskt kommer.

Jag har sett fram emot Aris Fioretos översättning av Lolita ända sen han sågade den tidigare svenska översättningen i efterordet till någon av de Nabokov-böcker som kom ut för några år sedan. Är dock lite besviken över att den kommer i pocket och inte inbunden.

Lotta Lotass nya bok kommer på lösblad i en låda. Av någon anledning hade jag trott att det var ett skämt, men det var det tydligen inte. Om jag minns rätt låg antalet sidor runt 150, vilket ger ungefär 22 500 tänkbara ordningar. Det är främst av tidsbrist som jag hade föredragit en bok som redan var bunden och klar. Det är annars en av de böcker jag längtar efter allra mest just nu.

Donna Haraway kommer äntligen i svensk översättning, på Symposion. Förhoppningsvis innehåller den också nyare texter som inte finns i någon av hennes två engelska antologier.

Jag välkomnar Ruins nyutgåva av Antonio Gramscis Brev från fängelset. De första breven hör till det vackraste och mest hjärtslitande jag läst, där han ber mottagaren (har glömt vem) skicka honom böcker från hans hem. Ur närminnet beskriver han deras exakta placering vid nattduksbordet, på hatthyllan och så vidare. I verkligheten har han redan förlorat sitt hem, och kommer aldrig att återse det.

En av Angela Carters bästa böcker, The Passion of New Eve, kommer ut på Normal. Översättaren heter Karin Lindeqvist, vars namn jag känner igen från de båda Judith Butler-böcker som kom ut på svenska förra året. Det här blir, tror jag, den fjärde Angela Carter-boken på svenska och det har nog gått något tjugotal år sedan den förra översättningen.

Jag hade gärna sett fler poesidebutanter, men å andra sidan nya böcker av såna som Eva Ribich, Birgitta Lillpers, Catharina Gripenberg och Aase Berg.

Antingen hade inte Tranan någon annons eller också bläddrade jag förbi den. Hoppas däremot att de fortfarande har för avsikt att ge ut två Clarice Lispector-böcker, och en Thomas Bernhard.

Ellerströms verkar ha lagt ner sin Enhörningsserie, men i Lilla serien ska de bland annat ge ut ”svenska poeters personliga urval dikter av äldre poeter som de intresserar sig för och känner sig stå nära”, och det låter ju roligt.

Så. Det var tillräckligt med konsumentjournalistik för hela 2007 från min sida.

(Nya världen, juni 2006)

NI berättar historien.
När ni berättar historien börjar den likna er.
Den blir er.
Den historien berättar ni så gärna.
Om och om igen, tills ni glömmer att ni berättar den.
Världen är nu er.
Tingen vilar i era händer.

Men.

De liknar er inte.
Världen liknar inte er.
Ert "hemland" liknar er inte.
Er "hemort" liknar er inte.
Ert "hem" är inte ert.

Allt motsäger er.
För historien är inte ni.
Ni hör inte hemma här.
...

av Rolf Andtbacka, ur OEI #27 (2006). OEI brukar få mest uppmärksamhet för sina mer teoretiskt orienterade mastodontnummer, men jag har nog haft mest glädje av deras nummer med finsk (ovan nämnda) och tysk (#24/25) samtidspoesi.

En nygammal intervju med Thomas Bernhard (gjord 1986, publicerad först i år) finns i engelsk översättning hos Sign and sight. I vanlig ordning är Bernhard på samma gång tradig, tjatig, irriterande, rolig, intressant, upplyftande och genial.

Is the love spoken of in this poem ["Schauplätze in Verona"] not linked with the figure of the sister, not in a biographical sense but something like in "Korrektur" (Correction)?

What am I supposed to say to that? Love always has to do with everything. And I'm not my characters. I'd have to have killed myself hundreds of times and be perversity incarnate from five in the morning until ten at night. What a person is cannot be described. You can only describe what you have in your hand.

Varje generation har sina mästare
och djävulen, som man rädes:
han kommer och går, fritt,
genom medvetandets hundgrindar.

I mörkret kan du urskilja
det som är mörkt i dig.
Det ligger i ravinerna, såras i dalarna.
Det fastnar i törnen, klängen,
fäster sig vid huden, vid årsringarn.

Vi var rädda för mörkret
och för det som ur mörkret urskiljdes.
Ett berg reste sig över våra ansikten -
våra skugor födde skugga.

Bergen reser sig därför
att människorna ska bli lika dem.
Om det inte vore möjligt,
tror du att du ens skulle lägga märke till bergen?

Bestäm först, hurudan du vill vara
och bli sedan sådan.

Bergen gav stenmasker, lösnäseblock,
som skydd åt oss.
Snöhuvor krönte våra huvuden,
vi antog Ku Klux Klans kusliga vanor.

Vi blev branta som berg.
Vi begraver skammen i våra dukar.
Vi känner till det nödvändiga, vi håller gärna föredrag
om medfödda mänskiga rättigheter
och om det, som den som har viljan
förmår.

av Anni Sumari, ur Mått och mängd (svensk översättning av Martin Enckell, 2000)

Några av mina senaste kvällar har jag, den ytterst lilla tid jag får över till att göra vad jag vill, ägnat mig åt att jämföra två översättningar av Rainer Maria Rilkes Die Sonette av Orpheus. Det har inte gjort mig så mycket klokare, men det har varit intressant.

Den ena översättningen är Lars Gustafssons från 1987, och det är i denna översättning jag lärt känna Orfeus-sonetterna. Den andra är Mirjam Tuominens översättning från 1957, som Gustafsson kallar erratisk och linear och omnämner den inom parentes när han i sitt förord skriver om tidigare översättningar, som om den egentligen inte räknades.

Ur sång fyra, i Gustafssons översättning:

Frukta inte smärtan, tyngden;
ge jorden tillbaka dess vikt;
tunga är bergen, tunga är haven.

Till och med träden ni satte, som barn,
Blev för tunga till sist, ni bär dem ej mer.
Men vindfläkt som går genom rummen …

Samma passage tolkad av Tuominen:

Frukta inte att lida, tyngden
Återger åt jorden vikt
Svåra är bergen, svåra är haven.

Även träden dem som barn ni planterade
blev längesen alltför svåra, ni uthärda dem inte.
Men lufterna … men rymderna …

Jag har inte velat värdera översättningarna, eller haft för avsikt att närläsa med nyktra ögon. Den ena versionen har jag som sagt läst många gånger och den andra först de senaste dagarna, varför de förstås rent subjektivt får skilda utgångspunkter. I det exempel jag här citerar och i allmänhet får jag känslan att Gustafssons översättning är mer fysisk, aktiv och förnuftig medan Tuominens är mer metafysisk och spirituell (tung hos Gustafsson är svår hos Tuominen; smärta respektive lidande; att bära respektive att uthärda). Hos Tuominen får orden en mer skör ton, ihåliga och samtidigt livsfarliga. Jag tilltalas av att Gustafsson placerat Tuominen i en parentes.

Ska försöka titta på den tyska texten också. Jag är så ledsen över att min tyska är så dålig, jag nästan skäms, men när jag gick i skolan visste jag inte att jag skulle bli intresserad av litteratur.

Om du frågar händerna

Om du frågar händerna är silke dyrt
därför att också i mörkret
vill människorna glömma ögonblicket då det föddes
och marmorn är,
om du frågar händerna,
röd och flytande.

Inte girigheten,
om du frågar händerna var det
inte girigheten, inte hatet
som skapade gravplundraren
utan det västliga behovet att veta i förväg:
hur händerna sedan skall läggas,
bortom minnet

av Lauri Otonkoski, i översättning av Mårten Westö, ur Ett svart får i motljus: 14 unga finska poeter (red. Peter Mickwitz, 2000)

Italo Calvinos De sammanflätade ödenas slott är en av den postmoderna litteraturens mest centrala texter och ingår i Modernistas nya serie Moderna klassiker.

Ovanstående copytext, hämtad ur Svensk bokhandels Höstens böcker 2006, innehåller flera ofrivilliga ironier.

Och i Aftonbladet ger Raattamaa sitt recept på poesiläsning: snabbt och mycket. Ett bra recept, tycker jag, om man samtidigt har i åtanke att recept aldrig riktigt stämmer utan måste rättas till när maten väl lagas. Jag kommer att tänka på Saarikoski, som i Vid Europas rand (1982) försöker baka en surdegslimpa, "det blev ingen limpa utan något slags knäckebröd, men det smakar gott ändå."